Förra året 2001 när vi på Ebba skulle segla Gålökannan lyckades vi lura med oss
en intet ont anande Håkan Kvist.

Om jag inte minns fel hade Håkan och Malin förtöjt med sin båt vid Gålö Båtklubbs
”Hang over bar” efter lördagens banseglingar. Baren brukar uppstå en lördag om
året i samband med Gålökannan så det gäller att ta vara på tillfället. Hur vilt det
hade gått till där vet jag inte eftersom vi, Per och undertecknad var bortbjudna på
partaj på annat håll.

Hur som helst! Vi kommer ut i god tid för att göra i ordning båten och gotta oss åt
alla rådbråkade och trötta seglare som sticker upp sina rufsiga huvuden ur rufföppningarna.

Efter ett tag tilltar aktiviteten i hamnen. Båtar sjöstuvas, segel viks och tas upp.
Kaffe och te bryggs, mackor bereds och skepparmöte hålls.
Det blåste bra och emellanåt tjöt det bra i riggarna. En viss tveksamhet infinner sig.
Skulle vi verkligen klara av att hantera båten i det här vädret? Skulle vi inte behöva
en besättningsmedlem till?

Just när vi ska lägga ut promenerar Malin förbi varpå vi utan krusiduller frågar om vi
får låna Håkan ett par timmar. Det går bra. Håkan rafsar i hop den nödvändigaste
utrustningen och hoppar över i Ebba.

Redan på väg ut till start har vi svårt att hålla båten upprätt. Vi lyckas dock hitta ett
hyfsat trim och kommer iväg ganska bra i starten. Ganska snart finner vi att våra
konkurrenter går lite högre och snabbare. Lite trimjusteringar minimerar fartförlusten
men inte tillräckligt. Därför försöker vi kapa distans där våra ”breda” konkurrenter
istället lyckas bära spinnakrar genom att gå lågt och fort. Per och Håkan sliter och
sittbrunnen ser ut som ett ormbo. Det är hela tiden spännande. På slör och läns tar
vi in och på kryss drar de ifrån.

Då lyckas vi nästan med konststycket att köra upp på land. Det som hände var att
jag i ivern att runda snävt allt för tidigt skotade hem storen för kryss, fick en uppskärare
och var ca 2 meter från graniten innan vi återfick roderverkan igen. Jag fick
lite spydiga kommentarer från besättningen för detta tilltag. De tyckte det var lite för
nära.

På slutet av sista kryssen förstod vi att vi hade chans att få en bra placering. Det
gällde att snabbt få upp spinnakern och försöka minska avståndet till framförvarande
båtar.
Hornen i pannan växer och vi får upp spinnakern snabbt i rundningen av Tuklo. Vinden
har nu ökat och vi pendlar ganska kraftigt innan vi lyckas få balans i båten. Då
vi kämpar med skot och roder hörs helt oväntat en knall. Vi förstår först inte vad det
är som har hänt. Sen upptäcker vi att masten pumpar och böjer sig som en pilbåge
sidledes. Vänster undervant har lossnat i vantskruven och hänger nu helt löst. Det
betyder att vi kommer att bryta masten när vi tvingas gippa tillbaka till babord för att
kunna ta oss in i mål.

Det är då som Håkan utför dagens prestation. Under stark tidspress, vi har ca två
minuter på oss innan vi måste gippa, kastar han sig ner i ruffen efter första bästa
tillgängliga verktyg som råkar vara min startnyckel till bilen. Per och jag skär upp
båten, bort från banan för att avlasta masten så mycket som möjligt. Med nyckeln
lyckas Håkan i upp och nervänt läge i ca 30 graders lutning hängande tvärs båten
med tåspetsarna i relingslisten som enda fäste, pilla tillbaka sprinten i den skadade
vantskruvsbygeln och därefter säkra sprinten med tejp. Hade tårna raknat i det läget
hade han gått i sjön som en avfyrad torped.

Vi blir klara i sista sekunden och hinner precis genomföra gippen vid Gråmosse. Per
fick ta en hel del stryk uppe på fördäck! Då kommer några riktigt vildsinta byar. Vi
broachar en gång, masten rister och vi väntar bara på att lagningen skall gå sönder
och att mast och spinnaker skall falla i bitar. Vi broachar vildsint ytterligare en tre
fyra gånger och stannar upp till glädje för våra konkurrenter. Dom sa efteråt att
undersidan på kölen var synlig. Lutningen gör det också svårt att hålla sig kvar på
båten. Men allt håller, tack och lov! Då lyckas vi äntligen räta upp båten och få den
på kurs. Spinnakern fyller med en smäll och båten accelererar med ett ryck. Farten
ökar steglöst tills vi seglar med två stora vita mustascher om bogen. Den tidigare så
bångstyriga båten är nu lättstyrd och stadig och känns som en jolle.

Vi formligen blåser i mål och kan gratulera varandra till en händelserik, rolig och
lärorik segling som inte hade gått att fullfölja om det inte hade varit för en bilnyckel,
lite mod samt ett par mycket mycket starka tår.

Och vet ni vad? Bilen gick att starta med nyckeln.

Mikael på Ebba.